Med taglinen "Kill with skill" så försöker i alla fall Bulletstorm sticka ut näsan i en översvämmad genre. Spelet försöker likt Dead Space få oss att sluta skjuta mot huvudet. I Dead Space handlade det förvisso om överlevnad. I Bulletstorm handlar det mest om att det ska se snyggt ut.
I rollen som före detta soldaten (nuvarande tjänstgöring: pirat) Grayson Hunt så ska spelaren ge sig ut på ett hämndlystet äventyr där målsättningen är att döda den människa som förstört ens liv. Problemet är då att vägen till den personen går genom en av de mer ogästvänliga planeterna någonsin. Allt och alla har konverterat till mer eller mindre muterade varelser med vassa, eller högljudda vapen, så att överleva blir inte så lätt som man kanske hoppats på. Handlingen är visserligen tafatt om något, men när man kommer in i det så lär man sig uppskatta karaktärerna mer och mer. Och man har nog aldrig hatat en karaktär så mycket som man lär sig hata general Sarrano. Inte ens Kefka kommer nära.
Bulletstorm spelar på att man ska döda fiender på mer eller mindre udda sätt. Varje gång man dödar en fiende får man så kallade skill points, vilka används till att köpa skott och annat trevligt till ens vapen. För att göra det hela lite roligare så kan vi dra ett exempel. För en vanlig kill får du 10 poäng. För ett headshot 25. För att sparka upp fienden i luften, döda en annan, och sen döda den första samlar du ihop 100 poäng. You do the math. Ju mer komplicerad kill, dessto mer poäng. För att döda allt man möter har man tillgång till en hel del vapen, en överdrivet brutal spark, men även Leash, vilket är vad det låter som, ett rep som agerar lasso, med vilken man kan greppa tag i fiender och dra dem mot sig för att sen göra det hela till en tämligen snabb affär. Detta, plus alternativ vapeneldgivning ger upphov till att i princip alla knappar på kontrollen används. Det är just det här som Bulletstorm gör skitbra. Man kan välja att ta sig genom en av de ofta förekommande eldstriderna på en hel del sätt, det funkar för det mesta minst lika bra att sitta långt bak och vänta ut, som att springa in som en tok och skjuta allting med en puls. Det är så det ska vara. Jag gillar.
Även om kontrollen i sig är bra trots allt galet skit som man måste hålla reda på så lider spelet av ett fel så dysfunktionellt att det måste vara från en annan planet. Man får inte hoppa ner för kanter. Droppa ner för en höjd. Whatnot. Man måste använda utsatta stegar, eller springa fram till designerad plats och där tillämpa action-knappen, och först då kan man ta sig neråt en våning. Det stänger in spelaren, gör hela upplevelsen än mer linjär än den behöver vara. Ett annat, personligt aber som jag ser är att man aldrig får chansen till en first strike. Det vore så uber i detta spel, att kunna planera ett bakhåll och sen härja rejält. Återigen skiner linjäriteten genom och drar ner helhetsintrycket, det är helt enkelt jäkla aber att man har ett fyrtorn på skallen med neonskylten "SHOOT ME!" Med det sagt är det i princip noll väntan mellan eldstriderna i Bulletstorm, och under det drygt 8 timmar långa äventyret plöjer man ner cirka 1200 fiender, vilket hastigt leder oss till det faktum att man plockar 2,5 fiender per sekund.
Tveksam handling, tveksam öppenhet (Doom 2 var mer öppet), tveksamt allting, utom spelmotorn. Spelet är sjukt kul. Man spelar sig i princip genom en B-actionrulle, och såna gillar vi alla egentligen, även om få vågar erkänna det. Ingen gick ju iväg från The Expendables utan att känna sig nöjd. Jag gillar väldigt mycket, men tror inte att Bulletstorm kommer minnas som en av de stora klassikerna.
8,9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar