Låt mig vara den första att säga, jag älskar taktiska shooters, så denna recension kommer vara ganska biased av den anledningen. Med det menar jag att om jag gillar ett spel så kommer jag verkligen gilla det. Om jag ogillar ett spel så kommer jag verkligen ogilla det.
Brothers In Arms: Hell's Highway är precis ner min gata. Redan när spelet börjar inser man hur oerhört värdelöst ens egna vapen är, och att det man måste leva på är ett samarbete mellan sig själv och sina kollegor i gruppen. Det första man märker är hur sjukt svårt spelet är. Det andra hur brutalt det är. När spelet släpptes för drygt 2,5 år sedan drog det på sig fina rubriker för sin kill cam, att man stundtals fick se hur ens fiender, utan att överdriva, massakrerades i en extremt blodig slow-motion. Det är sant, spelet är stundtals överdrivet blodigt. Men det är bara en bonus. Det som man spelar för är det sjukt underbara systemet. Som ledare över sin grupp måste man kommendera sina soldater på strategiska platser och verkligen tänka sig för innan man sticker upp huvudet. Det är just här som Hell's Highway sticker ut från mycket annat. Mainstreamspelaren som är van vid sitt Call of Duty tycker det är ok att springa rakt ut och hoppas på det bästa. Mainstreamspelaren kommer att avlida. En karta som i BioShock skulle rivas av på en kvart kan utan problem ta upp mot en timme i Hell's Highway. Och det är just där charmen med denna sorts spel ligger. I de flesta spelen jag spelat så ska man agera på instinkt, och sen lite hoppas att det funkar. I Hell's Highway får man istället planera allt man gör, fundera på om det verkar vara ett smart drag , och sen genomföra. Lite som shack. Fast med maskingevär.
Spelet har ju faktiskt en story också. Man är ett gäng soldater som skjuter tyskar. There we go. Något som spelet däremot gör sjukt bra är förmedlar känslan av hur jävla grisigt det var att vara soldat. Och verkligheten lär ha varit minst hundra gånger värre än detta.
Huruvida man gillar Hell's Highway eller inte hänger helt och hållet på om man orkar med en taktisk shooter eller inte. Och huruvida man orkar med ännu en nazi-shooter eller inte. Om man orkar med bara en av de två rekommenderar jag spelet. Orkar man med båda så rekommenderar jag verkligen spelet. Riktigt bra jävla spel.
8,8/10
Älskar verkligen Brothers in Arms! Har dock bara spelat Road to Hill 30 än så länge... Tycker personligen att det är en genialisk spelserie och att det borde finnas fler liknnde spel. Jag kan verkligen hålla med om att det är svårt när man, t.ex. ska springa över ett fält för att ta ut ett mortar team samtidigt som det rullar in en stridsvagn från väst.
SvaraRaderaJag älskar att spelen är historiskt korrekta och bygger på en verklig historia. Många av karaktärerna i BIA har funnits på riktigt. Och jag älskar hur man kan be en LMG-nisse att skjuta mot nassarna medan man själv flankar dem.
Nu fick jag lust att spela BIA...
Det är just det att man inte är en supersoldat, utan en vanlig människa som faller så jävla lätt som jag verkligen älskar med spelen. Det är så illa så det får en att vilja kolla på TV-serien till och med!
SvaraRaderaJag håller på att spela Hell's Highway atm, men det är bitvis buggigt. soldater fastnar och nazzarna dör inte när man skjuter dom i huvudet i bland. Annars är det ett jävligt bra spel.
SvaraRadera