I det mest skruvade/sjuka/skadade spelet detta deccenium tar Alice dig med på en psykiskt krävande resa, men är detta en resa värd att ställa upp på, eller önskar du hellre att du aldrig släppts utanför psyksjukhusets portar?
Alice: Madness Returns är en uppföljare till det tio år gamla American McGee's Alice, men det känns som det är mer eller mindre väsentligt, då det mesta är tämligen oklart vad som pågår i A:MR. Även om spelet har en handling (Få reda på sanningen om vad som hände i branden som krävde hela Alices familjs liv för massa år sedan, samt rädda Wonderland) så handlar det mest om att springa runt i Wonderland och hjälpa andra, av och till med en tripp tillbaks till "riktiga" världen där någon otrevlig incident förr eller senare drar Alice tillbaks till Wonderland.
Väl inne i Wonderland så är spelet tämligen linjärt. Kör lite plattform, lös ett par pussel och döda ett gäng fiender (Fienderna dyker oftast upp i någon form av "arenor", där Alice måste döda alla innan hon får fortsätta). Rinse, and repeat. Saken är den att trots sin enkelhet är Alice ett fruktansvärt underbart spel.
Som tidigare nämnt är spelet uppdelat i att lösa lite pussel, hoppa på lite plattformar och då och då stanna upp för att klubba några fiender, allt i en tämligen linjär värld. I vanliga fall skulle jag såga ett sådant spel till fotknölarna, men inte Alice. Det är helt enkelt så underbart så man vill bara ha mer. Först och främst, kontrollen i A:MR är grym. Detta leder i sin tur till att de tre elementen i spelet alla blir jättemysiga.
Pusslena består oftast av att trycka på en knapp, eller använda en Shrink Potion och krympa och hitta en alternativ väg genom ett område. Vissa sekvenser är här aningen dumma, som när man först ska hitta massa kuber till ett s.k. sliding puzzle och sedan lösa det, men om man känner för det kan man helt skippa lösningen av pusslet och bara köra vidare med storyn. Vissa av pusslen är lite lustigare, t.ex. får man styra ett skepp under vatten och plöja ner hajar i en 2D-shooter som påminner oss gamlingar om Gradius.
Plattformssekvenserna är precis som väntat, hoppa mellan plattformar och ta dig på så sätt vidare genom banorna. Dessa sekvenser utvecklas relativt snart, och man måste börja leka med knappar, spakar och även härda ut med osynliga plattformar för att inte falla till sin död. Och det här gör A:MR väldigt bra. Skulle man tabba sig och trilla rakt ner mot döden så behöver man inte spela om särskilt mycket. Man placeras precis innan hopp-sekvensen och får därifrån ge sig på hoppen igen. Ingen större skada skedd, med andra ord. För att klara av dessa sekvenser så har Alice tillgång till tre extra hopp i luften. Plus att hon kan sväva en bit. Alice haz mad ninja skillz.
Av och till tvingas man in i strider med monster av alla de slag, och här kommer det gå hett till. Alice är välutrustad på flera sätt, men framförallt när det gäller vapen. 5 olika vapen och en "sköld", som jag inte tänker gå in närmare på då jag låter er upptäcka dem helt själv, men det handlar i grund och botten om ett snabbt och ett långsamt närstridsvapen, samt ett snabbt och ett långsamt distansvapen, och även en bomb. Dessa måste dock ses för att man ska kunna förstå att de existerar. Med dessa vapen så hackar, hugger och spränger sig Alice genom horder av diverse monster hämtade ur vad man kan föreställa sig en av Tim Burtons svamp-trippar skulle se ut som, och stridssystemet fungerar riktigt fint. Alice bemästrar en häftig dodge, i vilken hon löses upp till fjärilar och försvinner bort från fienderna. När en attack kommer mot Alice så går spelet in i en slags slow motion, och ger på så sätt spelaren någon sekund att sticka undan. Skulle man dock torska under en stridssekvens är spelet inte lika snällt, och man placeras ofta långt bakåt och får då även göra om alla hoppdelar och pussel man löste innan man avled.
Allt eftersom spelet pågår så ökar svårighetsgraden och variationen på fienderna, men i grund och botten går det inte att undgå, A:MR är fruktansvärt linjärt. Små avstick från den utslagna vägen för att hitta ett bonusföremål, sen är det tillbaks till banan igen. Spelet sträcker sig över 6 kapitel, vart och ett utspelar sig i olika miljöer, men spelas på samma sätt. Gör några tjänster, lös några pussel, hoppa på lite plattformar och döda massa ondingar. Grejen är att A:MR spelar ganska mycket på samma kort som Super Mario World. Ta ett koncept, if it ain't broken, why fix it?
Avslutningsvis tänkte jag kommentera den grafiska designen i spelet, det hela påminner otroligt mycket om något Tim Burton skulle varit inblandad och petat i, men på ett helt positivt sätt. Det är galet, stiligt, och med ett helt drös galna personligheter genom hela spelet så har man aldrig tid att få tråkigt, eller vantrivas. Man kommer helt enkelt älska varje minut man är fast i Wonderland, och undrar närmast varför man inte åker till sitt privata Wonderland oftare.
Alice: Madness Returns är trots sin linjäritet och simplicitet ett underbart plattformsspel i högt tempo, tänk er Tim Burton möter Super Mario 64. Om man gillar plattform, action, kan stå ut med pussel och framförallt uppskattar riktigt pårökta spel så är det här nog det närmaste en laglig tripp man kan komma. Det drygt 15 timmar långa äventyret är värt att resa genom mer än en gång, och man kan helt enkelt inte sluta gilla det. Och om inte introt får en att dra en Whisky Tango Foxtrot, då gör nog inget det.
8,8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar