A New Beginning

Idag skaffade jag mig ännu ett nytt spel. Super Street Fighter IV Arcade Edition (Ärligt nu Capcom, ge er). Jag har inte spelat SF på länge. Det märktes. Snart ska jag få mig en riktig läxa av Sunny.

Vidare funderar jag på att bygga helt eget, istället för att använda förbestämda mallar på en weblog. Vi får se åt vilket håll det hela barkar.

Bulletstorm (2011)

Med taglinen "Kill with skill" så försöker i alla fall Bulletstorm sticka ut näsan i en översvämmad genre. Spelet försöker likt Dead Space få oss att sluta skjuta mot huvudet. I Dead Space handlade det förvisso om överlevnad. I Bulletstorm handlar det mest om att det ska se snyggt ut.

I rollen som före detta soldaten (nuvarande tjänstgöring: pirat) Grayson Hunt så ska spelaren ge sig ut på ett hämndlystet äventyr där målsättningen är att döda den människa som förstört ens liv. Problemet är då att vägen till den personen går genom en av de mer ogästvänliga planeterna någonsin. Allt och alla har konverterat till mer eller mindre muterade varelser med vassa, eller högljudda vapen, så att överleva blir inte så lätt som man kanske hoppats på. Handlingen är visserligen tafatt om något, men när man kommer in i det så lär man sig uppskatta karaktärerna mer och mer. Och man har nog aldrig hatat en karaktär så mycket som man lär sig hata general Sarrano. Inte ens Kefka kommer nära.

Bulletstorm spelar på att man ska döda fiender på mer eller mindre udda sätt. Varje gång man dödar en fiende får man så kallade skill points, vilka används till att köpa skott och annat trevligt till ens vapen. För att göra det hela lite roligare så kan vi dra ett exempel. För en vanlig kill får du 10 poäng. För ett headshot 25. För att sparka upp fienden i luften, döda en annan, och sen döda den första samlar du ihop 100 poäng. You do the math. Ju mer komplicerad kill, dessto mer poäng. För att döda allt man möter har man tillgång till en hel del vapen, en överdrivet brutal spark, men även Leash, vilket är vad det låter som, ett rep som agerar lasso, med vilken man kan greppa tag i fiender och dra dem mot sig för att sen göra det hela till en tämligen snabb affär. Detta, plus alternativ vapeneldgivning ger upphov till att i princip alla knappar på kontrollen används. Det är just det här som Bulletstorm gör skitbra. Man kan välja att ta sig genom en av de ofta förekommande eldstriderna på en hel del sätt, det funkar för det mesta minst lika bra att sitta långt bak och vänta ut, som att springa in som en tok och skjuta allting med en puls. Det är så det ska vara. Jag gillar.

Även om kontrollen i sig är bra trots allt galet skit som man måste hålla reda på så lider spelet av ett fel så dysfunktionellt att det måste vara från en annan planet. Man får inte hoppa ner för kanter. Droppa ner för en höjd. Whatnot. Man måste använda utsatta stegar, eller springa fram till designerad plats och där tillämpa action-knappen, och först då kan man ta sig neråt en våning. Det stänger in spelaren, gör hela upplevelsen än mer linjär än den behöver vara. Ett annat, personligt aber som jag ser är att man aldrig får chansen till en first strike. Det vore så uber i detta spel, att kunna planera ett bakhåll och sen härja rejält. Återigen skiner linjäriteten genom och drar ner helhetsintrycket, det är helt enkelt jäkla aber att man har ett fyrtorn på skallen med neonskylten "SHOOT ME!" Med det sagt är det i princip noll väntan mellan eldstriderna i Bulletstorm, och under det drygt 8 timmar långa äventyret plöjer man ner cirka 1200 fiender, vilket hastigt leder oss till det faktum att man plockar 2,5 fiender per sekund.

Tveksam handling, tveksam öppenhet (Doom 2 var mer öppet), tveksamt allting, utom spelmotorn. Spelet är sjukt kul. Man spelar sig i princip genom en B-actionrulle, och såna gillar vi alla egentligen, även om få vågar erkänna det. Ingen gick ju iväg från The Expendables utan att känna sig nöjd. Jag gillar väldigt mycket, men tror inte att Bulletstorm kommer minnas som en av de stora klassikerna.

8,9/10

Bulletstorm - First Impressions

Ett par timmar in i Bulletstorm kan jag bara säga, oj var skoj jag har! Äckligt högt tempo, totalt over the top violence, och bara fjantigt! Sånt vi alla vuxna män egentligen gillar. Bbl dags att döda lite vildar.

Men, är det bara jag, eller ser Grayson ut att vara väldigt lik Rygar...?

And everything went from wrong to right...

Ibland blir allt så jävla rätt så man inte vet var man ska ta vägen.

Dead Nation (2010)

När jag var ung (Fritt fram för skämt om min ålder här) fanns det ett par saker som var the shit. En av dem var South Park. En annan var flashspel som bestod av en skärm och det man skulle göra var plöja ner så många zombies som möjligt. Dead Nation bygger på konceptet av det sistnämnda. Någon slags halv-tafflig handling som handlar om att för ett år sen så startade zombie-infektionen, och ja, du är en kille, eller tjej, med gevär. Du har ett gevär. Det finns massa zombies. You do the math.

Så principen i Dead Nation är enkel. Plöj ner alla odöda jäklar på varje bana, med mer eller mindre intressanta vapen, från hagelgevär till landminor (det täcker nog det mesta), samtliga uppgraderbara. Spelet består av 10 banor, som varje tar cirka 20 minuter, efter vissa banor får man tillgång till ett nytt vapen. Verkar det standard? Det är nu det tar sig.

Hur tråkigt det än är i början så blir spelet bättre med tiden, det är tokigt nog beroendeframkallande AB. Man bara plöjer ner våg efter våg av odöda fanskap, och i slutet av varje bana får man se hur bra det går för ens land i upprensandet. Just det. Vi gör detta för Sverige. I skrivande stund ligger vi på 19e plats. Så är det.

Kontrollen i spelet, som spelas i ett overhead-perspektiv, är oväntat bra när man väl får kläm på den, så det går inte att direkt klaga på det heller.

Dead Nation försöker inte vara stort, och lyckas inte heller. Det lyckas inte heller vara dåligt. Det är alltid kul att döda zombies, och detta spel kan rädda ett par timmar en ensam kväll.

7,0/10

När multiplayer tog mitt liv

För länge sen spelade man spel i samma rum. För det mesta ensam. Ibland kunde man vara två. I sjukt unika fall kunde man vara fyra. Sen hände något. Internet kom. Nu kunde man spela med folk som inte ens satt i samma rum! Kunde rent utav vara någon från en annan kontinent! Shiiit. Sen tog det hus i helvetet. Det finns vissa spel vi inte gillar riktigt. Jag tänker göra som många andra och direkt skylla på CoD. Det här är ett orättvist påhopp från min sida, CoD var inte först med multiplayer i ett FPS. CoD har däremot svingat över till att ha en singleplayerkampanj på cirka 7 timmar och sen förväntas resten av tiden gå åt till att spela samma multiplayerkartor igen och igen och igen. Problemet här är att det går åt helvete. Jag förstår att många tycker det är kul att sitta och spela lagspel med varandra, idén är skitbra. Problemet jag ser är när spel i stil med CoD och Battlefield låter multiplayerdelen ta över HELA spelet, och så suger resten. Vi har sett deathmatch i för många år. Det som händer är att spelen blir snyggare. Men det är egentligen samma sak igen och igen och igen.

Jag spelar spel för upplevelsen, att spela handlingen, att vara hjälten, anti-hjälten, diktatorn, målskytten, stolpskottet, bilföraren, whatnot. Det är vad det handlar om för mig, därför tycker jag det gör ont att spelen tar slut på två sekunder, och helt saknar omspelningsvärde. Bästa exemplet i historien måste vara Bioshock 2. Ni fattar vad jag menar. Bara för man smäller på en multiplayer så ursäktar inte det att göra en sämre singleplayerkampanj. Det var bättre förr, när man var ung och allt funkade.

Alice?

Alice har namnsdag idag. That would be all.

Bästa människorna

Bästa folket som existerar, finnes på Gamestop, Marieberg. Go pay them a visit! Cuz I said so. YA KNOW?


Vet ni vad? Man kan klicka på bilden så blir den stor. Fan vad internet är ballt.

Alice: Madness Returns (2011)

I det mest skruvade/sjuka/skadade spelet detta deccenium tar Alice dig med på en psykiskt krävande resa, men är detta en resa värd att ställa upp på, eller önskar du hellre att du aldrig släppts utanför psyksjukhusets portar?

Alice: Madness Returns är en uppföljare till det tio år gamla American McGee's Alice, men det känns som det är mer eller mindre väsentligt, då det mesta är tämligen oklart vad som pågår i A:MR. Även om spelet har en handling (Få reda på sanningen om vad som hände i branden som krävde hela Alices familjs liv för massa år sedan, samt rädda Wonderland) så handlar det mest om att springa runt i Wonderland och hjälpa andra, av och till med en tripp tillbaks till "riktiga" världen där någon otrevlig incident förr eller senare drar Alice tillbaks till Wonderland.

Väl inne i Wonderland så är spelet tämligen linjärt. Kör lite plattform, lös ett par pussel och döda ett gäng fiender (Fienderna dyker oftast upp i någon form av "arenor", där Alice måste döda alla innan hon får fortsätta). Rinse, and repeat. Saken är den att trots sin enkelhet är Alice ett fruktansvärt underbart spel.

Som tidigare nämnt är spelet uppdelat i att lösa lite pussel, hoppa på lite plattformar och då och då stanna upp för att klubba några fiender, allt i en tämligen linjär värld. I vanliga fall skulle jag såga ett sådant spel till fotknölarna, men inte Alice. Det är helt enkelt så underbart så man vill bara ha mer. Först och främst, kontrollen i A:MR är grym. Detta leder i sin tur till att de tre elementen i spelet alla blir jättemysiga.

Pusslena består oftast av att trycka på en knapp, eller använda en Shrink Potion och krympa och hitta en alternativ väg genom ett område. Vissa sekvenser är här aningen dumma, som när man först ska hitta massa kuber till ett s.k. sliding puzzle och sedan lösa det, men om man känner för det kan man helt skippa lösningen av pusslet och bara köra vidare med storyn. Vissa av pusslen är lite lustigare, t.ex. får man styra ett skepp under vatten och plöja ner hajar i en 2D-shooter som påminner oss gamlingar om Gradius.

Plattformssekvenserna är precis som väntat, hoppa mellan plattformar och ta dig på så sätt vidare genom banorna. Dessa sekvenser utvecklas relativt snart, och man måste börja leka med knappar, spakar och även härda ut med osynliga plattformar för att inte falla till sin död. Och det här gör A:MR väldigt bra. Skulle man tabba sig och trilla rakt ner mot döden så behöver man inte spela om särskilt mycket. Man placeras precis innan hopp-sekvensen och får därifrån ge sig på hoppen igen. Ingen större skada skedd, med andra ord. För att klara av dessa sekvenser så har Alice tillgång till tre extra hopp i luften. Plus att hon kan sväva en bit. Alice haz mad ninja skillz.

Av och till tvingas man in i strider med monster av alla de slag, och här kommer det gå hett till. Alice är välutrustad på flera sätt, men framförallt när det gäller vapen. 5 olika vapen och en "sköld", som jag inte tänker gå in närmare på då jag låter er upptäcka dem helt själv, men det handlar i grund och botten om ett snabbt och ett långsamt närstridsvapen, samt ett snabbt och ett långsamt distansvapen, och även en bomb. Dessa måste dock ses för att man ska kunna förstå att de existerar. Med dessa vapen så hackar, hugger och spränger sig Alice genom horder av diverse monster hämtade ur vad man kan föreställa sig en av Tim Burtons svamp-trippar skulle se ut som, och stridssystemet fungerar riktigt fint. Alice bemästrar en häftig dodge, i vilken hon löses upp till fjärilar och försvinner bort från fienderna. När en attack kommer mot Alice så går spelet in i en slags slow motion, och ger på så sätt spelaren någon sekund att sticka undan. Skulle man dock torska under en stridssekvens är spelet inte lika snällt, och man placeras ofta långt bakåt och får då även göra om alla hoppdelar och pussel man löste innan man avled.

Allt eftersom spelet pågår så ökar svårighetsgraden och variationen på fienderna, men i grund och botten går det inte att undgå, A:MR är fruktansvärt linjärt. Små avstick från den utslagna vägen för att hitta ett bonusföremål, sen är det tillbaks till banan igen. Spelet sträcker sig över 6 kapitel, vart och ett utspelar sig i olika miljöer, men spelas på samma sätt. Gör några tjänster, lös några pussel, hoppa på lite plattformar och döda massa ondingar. Grejen är att A:MR spelar ganska mycket på samma kort som Super Mario World. Ta ett koncept, if it ain't broken, why fix it?

Avslutningsvis tänkte jag kommentera den grafiska designen i spelet, det hela påminner otroligt mycket om något Tim Burton skulle varit inblandad och petat i, men på ett helt positivt sätt. Det är galet, stiligt, och med ett helt drös galna personligheter genom hela spelet så har man aldrig tid att få tråkigt, eller vantrivas. Man kommer helt enkelt älska varje minut man är fast i Wonderland, och undrar närmast varför man inte åker till sitt privata Wonderland oftare.

Alice: Madness Returns är trots sin linjäritet och simplicitet ett underbart plattformsspel i högt tempo, tänk er Tim Burton möter Super Mario 64. Om man gillar plattform, action, kan stå ut med pussel och framförallt uppskattar riktigt pårökta spel så är det här nog det närmaste en laglig tripp man kan komma. Det drygt 15 timmar långa äventyret är värt att resa genom mer än en gång, och man kan helt enkelt inte sluta gilla det. Och om inte introt får en att dra en Whisky Tango Foxtrot, då gör nog inget det.

8,8/10

DNF - Duke Nukem Fails

Alltså jag förväntade mig inte mycket med detta. Det gjorde ingen. Men herrejävlar att släppa ett halvfärdigt, slarvigt hopbyggt spel är värre än någon vågade tro.

Jag är tveksam till att spelet har någon handling alls, grafiken är undermålig, spelsystemet överlag väldigt utdaterat, skämten blir dåliga alldeles för fort, och man vill verkligen bara stänga av. En positiv sak är däremot att kontrollen flyter på oerhört bra. Lite väl bra då.

Nu när jag har fått ventilera, Duke Nukem Forever känns som det verkligen är från 1999. En dålig version av Half-Life som inte erbjuder något nytt, eller något vettigt. Man försöker verkligen gilla spelet men det går åt helvete på så många sätt fler än två. Man konverterar då till att försöka att inte sluta spela, och verkligen tvinga sig genom det. Relativt snart ger man upp detta med och inser att det man gett sig in på är ett sjunkande skepp som inte ens är värt två minuter av den tämligen begränsade tid vi blivit tilldelade på denna planet.

Och det mest tragiska är att man fortsätter spela spelet ändå. För det är trots allt Duke Nukem.

Duke Nukem Forever - First Impressions

Duke Nukem Forever har utvecklats sen 1999. Visst att det har skrotats, byggts om, renoverats och återuppbyggts så många gånger så det nästan är roligt, men nu är det släppt.

Efter att ha spelat det i cirka 5 - 6 timmar så kan jag bara säga att det märks att spelet är från 1999. På riktigt. Det känns rakt igenom utdaterat, och inte ens grafiken är spektakulär. Visst att man stundtals skrattar bra åt den barnsliga humorn, eller Dukes riktigt usla kommentarer, men... nej. Det hade passat bättre som serietidning.

Det roliga är att spelet är precis så som jag förväntat mig. En tämligen medioker shooter.

Wait, what, part III.

Nu har det tagit hus i helvetet. Nintendo har fått för sig att släppa en HD-konsol? Fuckin' awesome!

Jag har två problem med Wii-U. Först och främst, namnet. Det där har inte mycket med en/ett Wii att göra. Ge den ett nytt namn.

Sen nästa, vad hände med hela "Sony och Microsoft är onda för, för de gör spel som ser bra ut"?

Vidare undrar jag vad Sony håller på med. Släpper fd NGP till ett lågt pris? Bullshit. Så får man inte göra.

För övrigt tycker jag koncepted med att dissa split screen äger allt.

För att avsluta som Elisabeth gör; Puss, haha!!

Brothers In Arms: Hell's Highway (2008)

Låt mig vara den första att säga, jag älskar taktiska shooters, så denna recension kommer vara ganska biased av den anledningen. Med det menar jag att om jag gillar ett spel så kommer jag verkligen gilla det. Om jag ogillar ett spel så kommer jag verkligen ogilla det.

Brothers In Arms: Hell's Highway är precis ner min gata. Redan när spelet börjar inser man hur oerhört värdelöst ens egna vapen är, och att det man måste leva på är ett samarbete mellan sig själv och sina kollegor i gruppen. Det första man märker är hur sjukt svårt spelet är. Det andra hur brutalt det är. När spelet släpptes för drygt 2,5 år sedan drog det på sig fina rubriker för sin kill cam, att man stundtals fick se hur ens fiender, utan att överdriva, massakrerades i en extremt blodig slow-motion. Det är sant, spelet är stundtals överdrivet blodigt. Men det är bara en bonus. Det som man spelar för är det sjukt underbara systemet. Som ledare över sin grupp måste man kommendera sina soldater på strategiska platser och verkligen tänka sig för innan man sticker upp huvudet. Det är just här som Hell's Highway sticker ut från mycket annat. Mainstreamspelaren som är van vid sitt Call of Duty tycker det är ok att springa rakt ut och hoppas på det bästa. Mainstreamspelaren kommer att avlida. En karta som i BioShock skulle rivas av på en kvart kan utan problem ta upp mot en timme i Hell's Highway. Och det är just där charmen med denna sorts spel ligger. I de flesta spelen jag spelat så ska man agera på instinkt, och sen lite hoppas att det funkar. I Hell's Highway får man istället planera allt man gör, fundera på om det verkar vara ett smart drag , och sen genomföra. Lite som shack. Fast med maskingevär.

Spelet har ju faktiskt en story också. Man är ett gäng soldater som skjuter tyskar. There we go. Något som spelet däremot gör sjukt bra är förmedlar känslan av hur jävla grisigt det var att vara soldat. Och verkligheten lär ha varit minst hundra gånger värre än detta.

Huruvida man gillar Hell's Highway eller inte hänger helt och hållet på om man orkar med en taktisk shooter eller inte. Och huruvida man orkar med ännu en nazi-shooter eller inte. Om man orkar med bara en av de två rekommenderar jag spelet. Orkar man med båda så rekommenderar jag verkligen spelet. Riktigt bra jävla spel.

8,8/10