I play games, because real life sucks

Varför spelar man tv-spel? Är det för att slå ihjäl tid? Uppleva något? Bli någon annan? Ha kul? Jag vet inte längre. En gång i tiden ville man ha kul, så man spelade, för det var roligt. Nu är det inte lika roligt längre. Om inte "roligt" bestäms av "oj vad fort tiden har gått" istället för "oj vad jag har roligt!"då. Det glamourösa svaret är ju helt klart att man vill bli någon annan, något man aldrig kommer vara i verkliga livet. Man kunde bli en hjälte, en sportstjärna, vad som helst. Men det är nog inte så längre heller. Det här handlar nog lite om upplevelsen. Det är trots allt lite kombinationen av att vara någon annan, nån som är coolare än en själv, och få åka till platser som är helt otroliga, och uppleva de mest galna saker.
Nu, nu vet jag inte längre. Enda undantaget är skräckspel, man spelar dem för att bli rädd. Men annars spelar man spel och hamnar mest i känsloläget "Men helvete, är klockan redan 2?", och det är inte så jäkla roligt alla gånger. Spel har nog återigen degraderats till något man gör för att få tiden att gå. Eller för att man vill bli bra på något ingen annan är bra på. Det är fortfarande kul att klara ett taskigt svårt spel (läs: Ninja Gaiden) på svåraste svårighetsgraden. Känslan av att klara av något stort, att klara av något omöjligt, är närmast brutal. Jag gillar sånt. Jag skulle tro att slutsatsen är I play games, because real life sucks.