I play games, because real life sucks

Varför spelar man tv-spel? Är det för att slå ihjäl tid? Uppleva något? Bli någon annan? Ha kul? Jag vet inte längre. En gång i tiden ville man ha kul, så man spelade, för det var roligt. Nu är det inte lika roligt längre. Om inte "roligt" bestäms av "oj vad fort tiden har gått" istället för "oj vad jag har roligt!"då. Det glamourösa svaret är ju helt klart att man vill bli någon annan, något man aldrig kommer vara i verkliga livet. Man kunde bli en hjälte, en sportstjärna, vad som helst. Men det är nog inte så längre heller. Det här handlar nog lite om upplevelsen. Det är trots allt lite kombinationen av att vara någon annan, nån som är coolare än en själv, och få åka till platser som är helt otroliga, och uppleva de mest galna saker.
Nu, nu vet jag inte längre. Enda undantaget är skräckspel, man spelar dem för att bli rädd. Men annars spelar man spel och hamnar mest i känsloläget "Men helvete, är klockan redan 2?", och det är inte så jäkla roligt alla gånger. Spel har nog återigen degraderats till något man gör för att få tiden att gå. Eller för att man vill bli bra på något ingen annan är bra på. Det är fortfarande kul att klara ett taskigt svårt spel (läs: Ninja Gaiden) på svåraste svårighetsgraden. Känslan av att klara av något stort, att klara av något omöjligt, är närmast brutal. Jag gillar sånt. Jag skulle tro att slutsatsen är I play games, because real life sucks.

Did I just grow old?

När jag var barn fanns det inte mycket som kallades "multiplayer". Det som fanns var ofta omgångsbaserat med två spelare, och i vissa fall versus mode eller till och med co-op (!) lokalt på ens NES, då med två handkontroller. Låt oss för enkelhetens skull kalla detta lokal multiplayer. Om man kunde vara mer än en spelare samtidigt på skärmen var detta dock en enorm bonus, och om man var en så bortskämd en så man hade en Multi-Tap och dessutom 3 vänner (Väldigt ovanlig kombination bland spelare på 80- och 90-talet), och man gillade läget. De flesta spelen var sådana man spelade ensam på sitt rum. Samma sak med SNES, Playstation och Nintendo 64. Nu vet jag att PC-spel var multiplayer-inriktade relativt tidigt, men under min uppväxt, och även nu, spelade man konsol eller PC. Så var det. Sen hände något, och allt började gå jävligt snett. Jag skyller på XBOX. Denna konsol var den första att lyckas med multiplayer online, och där dog vi alla ganska mycket. Innan det här hade spel väldigt ofta en stark singleplayerkampanj, och man tänkte sig att med nuvarande generation konsoler skulle dessa kampanjer bli starkare och än mer intressanta. Hej foten, var är du? Jag behöver skjuta dig.

Nu, i dagens spelvärld, så är det väldigt ovanligt med ett spel som är renodlat singleplayer. BioShock, Uncharted och Dead Space var ju tänker någon kanske nu. Visst var de. BioShock 2, Uncharted 2 och Dead Space 2 är inte renodlade singleplayer. Alla tre "ettor" av spelen var sjukt underbara singleplayerupplevelser, man varken kunde eller ville sluta spela dem. Uncharted 2 har en kampanj som är bättre än ettans. BioShock 2 en som är sämre än ettans. Dead Space 2 är lite svårt att veta. Men i de två fallen man faktiskt vet gäller följande: Multiplayerdelen känns bara ditskruvad för att folk verkligen kräver multiplayer på varje jävla spel. Nu tänker folk kanske "Men det är ju ingen fara med det heller, det är ju bara bra, sluta vara så jävla gnällig", varpå min reaktion är att Call of Duty-spelen har singleplayerkampanjer på cirka 4 timmar. I shit you not. Där har ni problemet. TV-spel, som är något att roa sig med när man inte har några kompisar, är inte längre. Jag vet inte alls vad som gäller.
Jag tänker inte ens börja kommentera s.k. "partyspel". När jag får en sekund över ska jag sätta mig med inFamous. Även om det är en utdöende sort så finns det fortfarande bra singleplayerupplevelser från det förflutna. Jag tänker då aldrig ge upp dem.