Okej, det här ser förjävligt ut, men så kan det vara.
Jag har inte för avsikt att sammanfatta hela min spelkarriär, för den är... lång. Vet inte vilket spel som har betytt mest för mig, eller vilket spel som är mitt "favoritspel". Det går liksom inte att säga. Man kan inte jämföra Silent Hill med Final Fantasy VI, och även om jag kan ha kallat just Silent Hill för det läskigaste spelet någonsin en gång i tiden så gäller inte det längre. Spel som Dead Space är stundtals katastrofala för människor med svaga hjärtan, och Fatal Frame (Ja, jag är europé -.-) är ju bara som gjort för man ska stänga av spelet och gråta en stund. I alla fall ska jag just nu i detta inlägg hålla mig till just skräckspel. En gång i tiden fanns det inte så många skräckspel direkt. Clocktower hade show, och en vacker dag var det dags att röja zombies i Resident Evil, vilket satte en ny standard för skräckspel. Dags att bli skiträdd för saker som hoppade in genom fönster. Samma sak i Resident Evil 2 (Ett av de spel jag märker som "sjukt bra" för övrigt), och i skuggan av denna serie dök Silent Hill upp. Mindre politiskt korrekt spel vet jag inte om man kunde hitta. Sekter, fiender som liknade barn och en normal stad som gått helt åt helvete. Bokstavligt talat. Det som var så jävla läskigt med Silent Hill var att man hela tiden visste att det fanns fiender i närheten. En rolig liten radio avslöjade fanskapen, men det var just det som var så hemskt. Att veta att något finns där ute, men inte veta var kunde ta död på en, rent mentalt. Jag var tolv år gammal när jag spelade det. Jag tog mig efter vad som kändes som fem veckor genom skolan och strandade i sjukhuset. Där tog det bara stopp. Anders, 12 år, vågade inte fortsätta spela. Efter att inte ens vågat starta Playstationet under två veckors tid satte jag mig äntligen och spelade spelet i fullt dagsljus, med en ficklampa och kniv bredvid mig. Komiskt såhär i efterhand, jag vet. Men då var det fan inte roligt ): Spelet blev inte mindre tungt efter det, men till slut blev man så panikslagen att man blev bedövad, och inte var rädd längre.
Skräckspel idag jobbar mer på både det Resident Evil planterade, men även Silent Hills koncept. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag vet bara att det snart är dags för Dead Space 2. Hoppas att det gamla hjärtat lägger av denna gång då.
...iallafalldetvarsåatt förutom barndomsminnen så tänkte jag även dela med mig av alla spelares egen låt -
Machinae Supremacy - Player One
Jag har inte för avsikt att sammanfatta hela min spelkarriär, för den är... lång. Vet inte vilket spel som har betytt mest för mig, eller vilket spel som är mitt "favoritspel". Det går liksom inte att säga. Man kan inte jämföra Silent Hill med Final Fantasy VI, och även om jag kan ha kallat just Silent Hill för det läskigaste spelet någonsin en gång i tiden så gäller inte det längre. Spel som Dead Space är stundtals katastrofala för människor med svaga hjärtan, och Fatal Frame (Ja, jag är europé -.-) är ju bara som gjort för man ska stänga av spelet och gråta en stund. I alla fall ska jag just nu i detta inlägg hålla mig till just skräckspel. En gång i tiden fanns det inte så många skräckspel direkt. Clocktower hade show, och en vacker dag var det dags att röja zombies i Resident Evil, vilket satte en ny standard för skräckspel. Dags att bli skiträdd för saker som hoppade in genom fönster. Samma sak i Resident Evil 2 (Ett av de spel jag märker som "sjukt bra" för övrigt), och i skuggan av denna serie dök Silent Hill upp. Mindre politiskt korrekt spel vet jag inte om man kunde hitta. Sekter, fiender som liknade barn och en normal stad som gått helt åt helvete. Bokstavligt talat. Det som var så jävla läskigt med Silent Hill var att man hela tiden visste att det fanns fiender i närheten. En rolig liten radio avslöjade fanskapen, men det var just det som var så hemskt. Att veta att något finns där ute, men inte veta var kunde ta död på en, rent mentalt. Jag var tolv år gammal när jag spelade det. Jag tog mig efter vad som kändes som fem veckor genom skolan och strandade i sjukhuset. Där tog det bara stopp. Anders, 12 år, vågade inte fortsätta spela. Efter att inte ens vågat starta Playstationet under två veckors tid satte jag mig äntligen och spelade spelet i fullt dagsljus, med en ficklampa och kniv bredvid mig. Komiskt såhär i efterhand, jag vet. Men då var det fan inte roligt ): Spelet blev inte mindre tungt efter det, men till slut blev man så panikslagen att man blev bedövad, och inte var rädd längre.
Skräckspel idag jobbar mer på både det Resident Evil planterade, men även Silent Hills koncept. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag vet bara att det snart är dags för Dead Space 2. Hoppas att det gamla hjärtat lägger av denna gång då.
...iallafalldetvarsåatt förutom barndomsminnen så tänkte jag även dela med mig av alla spelares egen låt -
Machinae Supremacy - Player One
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar