Medger att jag köpte ett par, tre spel för mycket under 2010, men snäll som jag är så tänker jag skriva vad jag tycker om allihopa, och sen vara snäll och välja vilket av de under 2010 inköpta spel jag gillade mest, och även gillade minst. Nu ska jag tillägga att jag under 2010 även tryckt in kopiösa mängder av timmar i spel som Fallout 2 och Heroes of Might and Magic III, men de är ju inte "nya" för mig på det sättet så de räknas inte ):
- 3D Dot Game Heroes - Shameless ripoff om jag någonsin sett en, eller är denna Lego-version av A Link to the Past inget annat än en homage till en utdöende värld? Det är nog mer alternativ två där. 3DGH är inget annat än ett helt underbart spel för en sån som varit med så pass länge så man lägger sig på golvet och rullar runt och skrattar när en strykful fiende upplyser en om att det man snubblat över är inget annat än en hemlighet för alla. Att man sen kan designa sin helt egna karaktär, och dessutom kan använda så många olika vapen så det nästan är löjligt gör inte saken bättre. Tänk om fler spel kunde se ut såhär. Jaja. Drömma får man väl.
- Bioshock 2 - Det är ganska farligt att göra en uppföljare på vad som är den nuvarande generationens bästa FPS (Just det, dra åt helvete, Call of Duty). Man borde inte förväntat sig att Bioshock 2 skulle toppa ettan, men dum som man är så gjorde man ju det. Bioshock 2 är absolut inget dåligt spel. Verkligen inte. Det är tvärtom ett väldigt bra FPS. Det är bara inte lika bra som ettan. Det är något som saknas. Det är inte lika roligt att vara en Big Daddy som att vara en vilsen människa som fullföljer sitt öde. Bioshock 2 skjuter helt enkelt både snett och vint. Jag vet inte. Man kanske skulle spelat detta före ettan.
- Brütal Legend - Jack Black som "huvudrollsinnehavare" i ett spel. Ozzy Osbourne som uppgraderar ens bil. Bondage-drakar som ger en powerups. You'd wish that I'd be making this shit up, but I'm not. BL lever på sin komik och alla heavy metal-signaler. Lyckligtvis uppskattar jag både humor och heavy metal, så BL slår helt rätt för mig. Jag kan föreställa mig att det absolut inte funkar för många där ute, men det är inte min förlust är jag rädd.
- Devil May Cry 4 - Jag är fullt medveten om hur gammalt detta spel är, och helt ärligt, det märktes. Jag vet inte riktigt vad man ska tycka här. När DMC4 är som bäst så är det sjukt otroligt bra. När det inte är det knappt spelbart. Det är lite som Family Guy. När humorn är som bäst är det oslagbart. När humorn är som lägst vill man bara skjuta sig för man just utsatte sig för det. Det är lite samma sak här. En fruktansvärt ostadig resa som man förhoppningsvis kan uppskatta.
- Far Cry 2 - Afrika. Malaria. Trasiga vapen. Antiloper. FC2 hade verkligen fått blandad kritik. Vissa kallade det totalt fiasko. Andra höjde det långt över de afrikanska skyarna. Jag sällar mig till den andra gruppen. FC 2 är verkligen ett bra spel. Visst kan det kännas väldigt ledande, och vad malarian gjorde där kan man ju fråga sig, men själva känslan när man spelar FC2 är helt sjuk. Så stort, så öppet, och man kan inte bara börja skjuta. Man måste leva sig in i spelet och planera det man gör. Att man sen kan köra ner antiloper med en jeep påminner lite om våra svenska problem med rådjur som hoppar ut framför bilen hela jävla tiden. FC2 har sjunkit radikalt i pris, så det finns egentligen ingen anledning till att inte skaffa det.
- God of War III - Kratos slår tillbaka. God of War I hade en helt otrolig story som man faktiskt blev engagerad i (!). Tvåan tappade i story, men plockade upp i tempo. Förutom absoluta slutet av GoWIII så är storyn sönderskjuten här. Men allvarligt talat, vem bryr sig? När man som Kratos slaktar sig genom gud efter gud i jakten på Zeus själv så behöver man ingen motivation. Allt med detta spel är rätt. I shit you not. Spelet har en av de djupaste stridsmotorer till dags dato, och om man misslyckas med något så är det spelaren som gjort fel. Det är inte spelet det är fel på. Heja Kratos.
- Gran Turismo 5 - Försenat in i det sista, GT5 dök upp till slut. Det var då på tiden. Vet ni vad? Det var värt varje minut av väntan. Med över tusen olika bilar, som alla beter sig annorlunda, så har man att göra innan man kan anse sig vara klar med detta spel. Brutalaste körkänslan, men detta är ingen arcade-racer, så ingen går och förväntar sig det.
- Just Cause 2 - Jag vet inte riktigt vad man ska tycka om detta lir. Att leka amerikansk agent och förstöra infrastrukturen i ett land man inte kan uttala namnet på och dessutom få ut poäng för det lämnar ju utan att överdriva en rätt dålig smak i käften. Problemet är att det är så jävla kul. Över 50 timmars speltid har gått åt till att förstöra världen. Man kanske borde börja göra framsteg i storyn snart. Bonuspoäng för Lost-ön.
- Mafia II - GTA dyker uppenbarligen upp i många former, och här har vi en till. Mafia II är mer likt GTA än Mafia I, tyvärr, men med det sagt, Mafia II är inget dåligt spel. Sällan har man varit så engagerad i hur det egentligen ska gå för huvudpersonen i ett spel som man blev av detta. Tragiskt nog är tempot ofta lite väl högt, och man hinner aldrig riktigt reflektera över vad som egentligen pågår. Men detta är trots det ett väldigt bra spel.
- Prototype - Kan inte annat än medge att jag egentligen inte var så intresserad av Prototype. Av vad jag fattat skulle det vara en "sämre" version av inFamous. Ser man på, det stämde. Det här är lite samma öde som Bioshock 2. Prototype är inte ett dåligt spel, men bra mycket sämre än spelet det jämförs med. Måste dock tillägga att det alltid är kul med over-the-top violence, och det om något levererar detta spel.
- Red Dead Redemption - Tänk er att GTA hamnar i vilda västern, bilar ersätts med hästar och tanklösa fotgängare med rådjur. Lägg sen till en av de brutalaste hjältarna i spelhistorien, och ett av de mest inbjudande spellandskap någonsin. Avsluta med att krydda det hela med en version av bullet time som inte suger, och voilá, du får Red Dead Redemption. Att rida genom de ensliga landskapen och hela tiden hålla ögonen öppna efter både faror och potentiella belöningar är stort. RDR erbjuder nog den i särklass häftigaste spelupplevelsen detta år. Om ni inte spelat detta episka äventyr kanske det är hög tid att göra det.
- Sega Mega Drive Collection - Jag, som så många andra, växte upp med Nintendo. Resultatet av detta var då att man missade i princip hela SEGA-biblioteket. Nu, 2010, har jag äntligen kommit ikapp. SMDC gav mig en chans att spela alla gamla spel, och vissa av dem är fruktansvärt underhållande. Hundra bonuspoäng för att Decap Attack var med! CHUCK!
- Trine - Jag har i princip alltid föredragit 2D före 3D. Antagligen har det att göra med min tämligen höga ålder, men även att 2D alltid är "enklare" och haft sin charm. Trine var precis det som man älskade med 2D-spel. Känslan när man kommit in i spelet och allt går så bra som man vill kan bara beskrivas med "Shit, yes".
- Wet - Om filmen Shoot 'em Up blev ett spel och hade en tjej i huvudrollen istället för morotsknarkade Clive Owen så skulle det nog se ut såhär. Spelet är ganska extremt jätteöverdrivet på alla sätt som finns. Och det är helt underbart kul. När det går bra. Vissa sekvenser är däremot bara frustrerande bortom vad som är fysiskt möjligt. Jag skojar inte. Man vill slå sönder något. Lite samma problem som DMC4 har, men i betydligt mycket högre tempo, och total avsaknad av djup i striderna i spelet.
- Yakuza 3 - Tänk er GTA, fast i Japan, och utan bilar. Tänk er dessutom ett bra spel. Där har ni Yakuza 3. Yakuza 3 speglar livet av en före detta maffia-medlem som allt annat än frivilligt dras in i livet som en yakuza igen. Yakuza 3 har en story som är värd att upplevas, och våldsammare scener får man leta efter. Okej, God of War III är våldsammare, men Yakuza 3 står för ett fruktansvärt obehagligt, "realistiskt" våld. Jag gillar.
